Jag sprang hem, tårarna rann, jag visste inte bättre själv än att fort skynda mig hem. Min pappa stod som vanligt i köket och lagade vår middag, ända sedan mamma gick bort så har pappa fått tagit över alla sysslor. Jag sprang upp på mitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Det var bara Yohio som visste min hemlighet, jag skulle aldrig ha berättat, jag är bara sexton år, sexton små ynka år, Yohio också, detta har nog förstört båda våra liv. Jag slängde mig gråtandes på sängen, min pappa hörde att jag kom hem och gick efter oroligt, jag hörde hans ynka små knackningar på dörren, jag skyndade mig och torka bort alla tårar. ”Amanda, vad har hänt?” Pappas oroliga röst väckte liv i mina tårar igen, ”Pappa…snälla bara gå, jag behöver vara ensam en stund…” Medans mitt huvud var nertryckt i kudden kunde min svaga rassliga röst höras, pappa suckade bekymrat och stängde sedan dörren. Min mobil ringde kort därefter, jag höjde huvudet från kudden och tog fram min mobil ur byxfickan, Yohio ringde. Jag svarade tveksamt, utan att säga något satte jag mobilen mot mitt öra, ”Jag behöver prata med dig…jag kommer över…” Yohios röst lät orolig. Jag la på, jag slängde mobilen hårt mot väggen och drog bak allt mitt hår, jag satte med hjälp av en snodd upp håret i en tofs. Jag sprang bort till spegeln i mitt rum, jag såg förskräcklig ut, jag tog av mig min svarta kofta jag hade på mig och tog istället på mig ett blått linne, jag slängde fort på mig ett par andra byxor, det var ett par mjukbyxor med ett ”Canada” märke på. Jag hörde ett par snabba steg upp för trappan, nu var han här. Min dörr flög upp och in kom Yohio, han var andfådd. ”Förlåt mig…jag borde inte reagerat som jag gjorde…” han kom fort fram till mig, han drog in mig i en varm kram, jag hörde hans andetag som var vid mitt öra. ”Allt är ändå mitt fel” sa jag tyst och vi båda gick bort till min säng och satte oss ner, ”Nej…detta, allt detta var mitt fel…” Yohio la sina kalla händer mot min mage, ”Yohio…” jag tog långsamt bort hans händer och tog ett djupt ångestfullt andetag. ”Amanda…allt kommer bli bra…” Jag lutade mig mot Yohios axel medans han försökte få mig lugn, ”Det här kommer aldrig att gå…jag kommer inte kunna behålla barnet…” .

Del 1 av min novell.