~You´re the one~Del 5~

Jag satt ännu en gång på bussen, längst bak, jag trivdes där. Nu var bussen tom, jag satt lutandes mot ett litet fönster och tänkte på barnet, igen. ~~~~Yohios perspektiv~~~~ Jag satt kvar på sängen där hon lämnade mig. Jag älskar henne, hon betyder allt för mig. Jag tog ett djupt andetag, jag tog upp min vita gitarr jag hade fått av pappa och spelade lite slappt på den. ~~~Amandas perspektiv~~~ Bussen stannade. Jag gick av bussen, regnet hade äntligen slutat. När jag kom innanför dörren fick jag se att min pappa satt vid köksbordet, han verkade orolig. "Hej pappa..." Sa jag försiktigt, "När fick du reda på att du var gravid..?" Pappa lät varken arg eller orolig, han satt kvar på sin stol med sin blick nere mot bordet, "Jag fick reda på det igår...igår kväll..." Sa jag lika tyst som förut. "Är Yohio...pappan?" Hördes ännu en röst inifrån köket medan jag fort försökte få av mig mina hårt knutna skor, "Jag älskar honom och jag vet nu att han aldrig kommer lämna mig..." Min tysta ton höll kvar sig. "Du kommer inte få behålla barnet, jag tillåter inte att se dig gravid redan vid sexton års ålder!" Pappa höjde nu rösten mot mig och vände blicken mot mig, han såg sträng ut. Jag stod kvar i hallen i några sekunder och såg djupt in i hans ögon, "Godnatt..." Sa jag irriterat och tyst, ibland orkade jag inte med pappa, jag sprang upp på mitt rum och smällde igen dörren hårt. Hur kunde han svika mig, hur kunde han avsky barnet, jag bryr mig ändå inte, jag tänker behålla barnet vare sig han vill det eller inte. Jag satte mig vid skrivbordet i en svart liten fåtölj som jag hade ställt dit, min laptop stod som vanligt på, jag hörde ett ljud från datorn vilket innebär att någon vill chatta med mig, jag tänkte att det kanske var Yohio. Jag klickade upp chatten och läste meddelandet tyst för mig själv, ”Hej! Du ser inte mig, men jag ser dig. En dag lovar jag att jag kommer få tag i dig.” Det var som vanligt samma meddelande, jag hade fått exakt samma meddelande i över tre veckor nu, jag visste inte vem det var som skickade detta. Jag blir bara räddare och räddare för varje dag som går, självklart får jag lite panik varje gång, jag sprang fram till mitt fönster och drog igen gardinerna, månen lyste starkt. Jag släckte ner hela mitt rum och la mig försiktigt ner i min säng, kan inte denna mardröm bara vara över nu, jag orkar inte mer, jag stängde mina ögon och föll in i en djup sömn. Min väckarklocka började som vanligt att ringa, sista dagen i skolan innan helgen. Jag steg som vanligt upp och slängde på mig något jag hittat i garderoben, jag ville helst inte möta pappa nu på morgonen, han är nog fortfarande arg över vårt samtal vi hade igår, jag borstade igenom mitt långa hår och sedan smet jag ner från trappan och ut genom dörren utan att bli upptäckt av pappa. Min mobil började ringa medans jag promenerade till busshållplatsen, jag svarade såklart. ”Hallå..?” jag hörde inget svar, jag hörde ett ljud, det lät som en bil, eller buss.

Yohio stod blixtstilla kvar och tittade förvånat på mig, "Men...aså vi har ju pratat om det här redan..." Sa han. "Jag tror inte jag kommer klara av detta...det är nio månader, nio månader Yohio!". Yohio tog tag i min hand och vi gick fort in i hans rum för att undvika hans föräldrar, han stängde dörren. "Jag förstår om du inte vill ha kvar barnet...men vi måste ju försöka...vi kan inte ge upp." Yohio hade satts sig i sin säng men jag stod precis bredvid dörren. "Jag kommer inte klara det..." Sa jag besviket, "Tänk inte på de som om det vore en olycka, tänk på de som om det var ett...mirakel istället." Sa Yohio plötsligt efter några sekunders tystnad. "Va?" Jag blev förvirrad, hur kunde detta vara ens i närheten av ett mirakel. "Jag älskar dig." Sa han och ställde sig upp, han gick närmare mig med långsamma steg, "Jag älskar dig också...men..." Jag blev avbruten, "Inge men...Amanda, vi kommer få det här att fungera...jag lovar." Sa han lugnande och kramade om mig. "Jag vet inte ifall jag kan lita på dig längre..." Sa jag upprört och höll tillbaka mina tårar. Yohio släppte taget om mig och fick en lite oroande blick, "Aså, efter allt du sa idag så känns det inte som om jag längre kan lita på dig..." Sa jag och vände upp min blick mot honom. "Men du vet ju att jag aldrig menade det jag sa..." Förklarade han, "Jag vet...men aså..." Jag blev avbruten igen, "Förlåt...förlåt, förlåt." Yohio kramade om mig ännu en gång. Denna gången rycktes jag med av kramen och jag slängde mina armar runt Yohios hals. Han kysste mig på halsen två gånger och upprepade "Jag älskar dig."

Mitt hjärta dunkade snabbare och jag kunde känna att hans också gjorde det, vi stod kvar i kramen, jag viskade tyst i ena hans öra, ”Jag kommer älska dig i tusen år…”, jag kände hans läppar mot min hals ännu en gång, ”Mitt hjärta kommer alltid tillhöra dig…”. Jag blev nästan tårögd av orden som kom från hans mun, jag förflyttade mitt ansikte närmare hans och kysste honom ömt på munnen, utan att släppa varandras händer backade Yohio långsamt mot sängen, jag följde efter, jag la mig ovanför honom och kysste honom ännu en gång på hans mjuka läppar. Jag slängde en liten glimt mot hans väckarklocka och fick se att den redan var halv nio, jag avbröt våran kyss, ”Åh, jag måste gå nu…pappa blir rasande om han får reda på att jag varit ute såhär länge.”. Jag kysste Yohio en sista gång och sedan gav jag mig iväg, igen.

Jag visste inte vart jag skulle någonstans men jag ville bara här ifrån, bort från denna stad. Jag var inte redo att börja ett nytt liv med ett barn. Jag ville hem till Yohio, jag vill berätta för honom att jag inte längre kan behålla barnet, det blir för svårt. Jag gick en bit bort till busshållplatsen och väntade på nästa buss som skulle komma om tio minuter, regnet öste ner och det tog inte lång tid för ens mitt hår inte längre var tort. Dom tio minuterna gick fort, fortare än jag hade förväntat mig och nu var bussen här, jag klev på och satte mig längst bak, en sån här sen torsdags kväll var bussen nästan tom, bortsett från några killar som satt några sätten framför mig. Ena killen kollade bak på mig och gav mig ett litet sött leende, jag blev lite generad och kollade bort lite. ”Hej!” killen reste sig upp och gick bak till mig, han tog en plats bredvid mig, ”Hej…” jag var inte van vid att prata med killar. ”Vad gör en tjej som du ute nu?” frågade han mig och jag kunde känna en stinkande alkohol lukt från hans mun, ”Eh, jag ska hem till min pojkvän” blev mitt svar, killen kollade ännu en gång på mig fast denna gång såg han missnöjd ut. ”Tror du han har något emot detta?” frågade han mig och tog tag i min hand, ”Ja…” sa jag tyst och ryckte tillbaka min hand. Killen mumlade något för sig själv och gick sedan fram till sina kompisar igen, mina tankar yrade runt i huvudet, vad var de för fel på honom egentligen. ”Haha, fail!” skrattade en av hans kompisar, ”Det är ju inte mitt fel att det där mongot inte vill släppa loss lite” skrattade killen tillbaka till sin kompis. Jag ignorerade dom bara. Bussen var äntligen framme vid min hållplats, jag reste mig upp och slängde min väska över min ena axel, jag praktiskt taget sprang fram, en av killarna höll ut sitt ben, jag sprang fram men hindrades av detta ben, jag föll mot golvet, mitt huvud var det som slog i först. Jag ville inte ligga kvar där och verka hjälplös så jag reste mig motvilligt upp och gick den sista biten som var kvar, killarna satt kvar och skrattade samtidigt som dom klappade varandras händer. Jag kom äntligen av bussen, nu var det bara ett par hundra meter kvar till Yohios hus. Jag kom fram till ytterdörren och tog ett djupt andetag. *knack knack*, nu var det bara att vänta på att någon skulle öppna. Jag hörde snabba fotsteg som kom närmare dörren. ”Hej!” sa Yohio lättat och gav mig en kram, ”Hej…eh, vad är det?” Frågade jag med tanke på att Yohio verkade ha varit orolig för mig, ”Du svarade aldrig i din mobil så jag tänkte om något hade hänt dig…eller barnet” avslutade han tyst. ”Nej…aså min mobil ligger hemme, uppe i mitt rum.” sa jag och släppte hans hårda kram. ”Vad är det?” frågade han oroat när han fick se ett litet jack i mitt huvud, ”Va..åh, eh…det var bara en liten olycka” sa jag hastigt för att inget skulle låta misstänksamt. ”Åh…vad gör du här då? Har du berättat?” frågade Yohio mig, ”Eh…jo, på tal det…jag tycker vi ska adoptera bort barnet…” sa jag tyst och fällde en ynka tår.

~You´re the one~ Del 2~

”Amanda…säg inte så…jag lovar att stanna vid din sida livet ut, jag kommer älska dig för evigt…vi kan få det här att fungera…” Yohio la hans hand på min kind, jag visste inte om han verkligen menade allt, ”Yohio… vi kommer inte ha råd med ett barn…vi kommer inte ha tid…”. Jag la sakta min hand mot magen och tittade ner, jag kunde inte direkt känna barnet sparka men jag kände någonting, det var en magisk känsla, jag kunde inte sluta le när jag väl hade börjat, Yohio fick se mitt leende och började le han med. Vi satt där tätt intill varandra och log, kanske, bara kanske talade han sanning, detta kanske kunde fungera trots allt. Jag böjde mig sakta framåt och gav Yohio en sån där långsam, överraskande kyss. Kyssen varade dock inte så länge, Yohios mobil gav plötsligt ifrån sig ett ljud. Han tog upp den ur fickan och läste Sms:et han hade fått. ”Åh, jag måste gå nu.” Han reste sig upp och gick mot min sovrums dörr, ”Jag ringer dig ikväll” sa han innan han skulle gå, jag satt kvar i sängen och nickade lättat åt honom, Yohio gick nu, det blev tomt, det blev ensamt, trots att min pappa stod nere i köket och lagade middag så kändes ändå huset tomt. Jag kunde höra hur regnet utanför föll mot marken.

Pappa och jag satt senare vid matbordet, det var en obekväm tystnad, ”Vad hände idag?” frågade pappa mig plötsligt, han lät orolig, jag satt tyst kvar och pillade runt med gaffeln på maten. ”Amanda!” pappa höjde rösten, ”Pappa…de…jag…” jag visste ärligt talat inte vad jag skulle säga, hur skulle jag kunna säga till honom att jag väntade barn. ”Berätta för mig.” pappa lät nu kraftfull i rösten, jag visste att han aldrig skulle ge sig. ”Pappa…ja…jag är gravid…” Jag ville inte skrika ut det så istället viskade jag det tyst för mig själv, pappa hörde vad jag viskade och satt bara där, kvar på sin stol, med en djup blick ner mot bordet. ”Pappa...det var aldrig meningen att det skulle bli såhär…”. Pappa reste sig upp hastigt och gick långsamt mot hans sovrum, dörren smälldes igen. Pappa har alltid trott att jag var hans lilla flicka, som inte brydde sig om saker som pojkar, han hade fel, jag är inte den där lilla oskyldiga flickan längre. Jag reste mig hastigt upp, hämtade min jacka och sprang ut i regnet.

Jag sprang hem, tårarna rann, jag visste inte bättre själv än att fort skynda mig hem. Min pappa stod som vanligt i köket och lagade vår middag, ända sedan mamma gick bort så har pappa fått tagit över alla sysslor. Jag sprang upp på mitt rum och stängde igen dörren med en smäll. Det var bara Yohio som visste min hemlighet, jag skulle aldrig ha berättat, jag är bara sexton år, sexton små ynka år, Yohio också, detta har nog förstört båda våra liv. Jag slängde mig gråtandes på sängen, min pappa hörde att jag kom hem och gick efter oroligt, jag hörde hans ynka små knackningar på dörren, jag skyndade mig och torka bort alla tårar. ”Amanda, vad har hänt?” Pappas oroliga röst väckte liv i mina tårar igen, ”Pappa…snälla bara gå, jag behöver vara ensam en stund…” Medans mitt huvud var nertryckt i kudden kunde min svaga rassliga röst höras, pappa suckade bekymrat och stängde sedan dörren. Min mobil ringde kort därefter, jag höjde huvudet från kudden och tog fram min mobil ur byxfickan, Yohio ringde. Jag svarade tveksamt, utan att säga något satte jag mobilen mot mitt öra, ”Jag behöver prata med dig…jag kommer över…” Yohios röst lät orolig. Jag la på, jag slängde mobilen hårt mot väggen och drog bak allt mitt hår, jag satte med hjälp av en snodd upp håret i en tofs. Jag sprang bort till spegeln i mitt rum, jag såg förskräcklig ut, jag tog av mig min svarta kofta jag hade på mig och tog istället på mig ett blått linne, jag slängde fort på mig ett par andra byxor, det var ett par mjukbyxor med ett ”Canada” märke på. Jag hörde ett par snabba steg upp för trappan, nu var han här. Min dörr flög upp och in kom Yohio, han var andfådd. ”Förlåt mig…jag borde inte reagerat som jag gjorde…” han kom fort fram till mig, han drog in mig i en varm kram, jag hörde hans andetag som var vid mitt öra. ”Allt är ändå mitt fel” sa jag tyst och vi båda gick bort till min säng och satte oss ner, ”Nej…detta, allt detta var mitt fel…” Yohio la sina kalla händer mot min mage, ”Yohio…” jag tog långsamt bort hans händer och tog ett djupt ångestfullt andetag. ”Amanda…allt kommer bli bra…” Jag lutade mig mot Yohios axel medans han försökte få mig lugn, ”Det här kommer aldrig att gå…jag kommer inte kunna behålla barnet…” .

Del 1 av min novell.