~You´re the one~Del 5~

Jag satt ännu en gång på bussen, längst bak, jag trivdes där. Nu var bussen tom, jag satt lutandes mot ett litet fönster och tänkte på barnet, igen. ~~~~Yohios perspektiv~~~~ Jag satt kvar på sängen där hon lämnade mig. Jag älskar henne, hon betyder allt för mig. Jag tog ett djupt andetag, jag tog upp min vita gitarr jag hade fått av pappa och spelade lite slappt på den. ~~~Amandas perspektiv~~~ Bussen stannade. Jag gick av bussen, regnet hade äntligen slutat. När jag kom innanför dörren fick jag se att min pappa satt vid köksbordet, han verkade orolig. "Hej pappa..." Sa jag försiktigt, "När fick du reda på att du var gravid..?" Pappa lät varken arg eller orolig, han satt kvar på sin stol med sin blick nere mot bordet, "Jag fick reda på det igår...igår kväll..." Sa jag lika tyst som förut. "Är Yohio...pappan?" Hördes ännu en röst inifrån köket medan jag fort försökte få av mig mina hårt knutna skor, "Jag älskar honom och jag vet nu att han aldrig kommer lämna mig..." Min tysta ton höll kvar sig. "Du kommer inte få behålla barnet, jag tillåter inte att se dig gravid redan vid sexton års ålder!" Pappa höjde nu rösten mot mig och vände blicken mot mig, han såg sträng ut. Jag stod kvar i hallen i några sekunder och såg djupt in i hans ögon, "Godnatt..." Sa jag irriterat och tyst, ibland orkade jag inte med pappa, jag sprang upp på mitt rum och smällde igen dörren hårt. Hur kunde han svika mig, hur kunde han avsky barnet, jag bryr mig ändå inte, jag tänker behålla barnet vare sig han vill det eller inte. Jag satte mig vid skrivbordet i en svart liten fåtölj som jag hade ställt dit, min laptop stod som vanligt på, jag hörde ett ljud från datorn vilket innebär att någon vill chatta med mig, jag tänkte att det kanske var Yohio. Jag klickade upp chatten och läste meddelandet tyst för mig själv, ”Hej! Du ser inte mig, men jag ser dig. En dag lovar jag att jag kommer få tag i dig.” Det var som vanligt samma meddelande, jag hade fått exakt samma meddelande i över tre veckor nu, jag visste inte vem det var som skickade detta. Jag blir bara räddare och räddare för varje dag som går, självklart får jag lite panik varje gång, jag sprang fram till mitt fönster och drog igen gardinerna, månen lyste starkt. Jag släckte ner hela mitt rum och la mig försiktigt ner i min säng, kan inte denna mardröm bara vara över nu, jag orkar inte mer, jag stängde mina ögon och föll in i en djup sömn. Min väckarklocka började som vanligt att ringa, sista dagen i skolan innan helgen. Jag steg som vanligt upp och slängde på mig något jag hittat i garderoben, jag ville helst inte möta pappa nu på morgonen, han är nog fortfarande arg över vårt samtal vi hade igår, jag borstade igenom mitt långa hår och sedan smet jag ner från trappan och ut genom dörren utan att bli upptäckt av pappa. Min mobil började ringa medans jag promenerade till busshållplatsen, jag svarade såklart. ”Hallå..?” jag hörde inget svar, jag hörde ett ljud, det lät som en bil, eller buss.