Jag visste inte vart jag skulle någonstans men jag ville bara här ifrån, bort från denna stad. Jag var inte redo att börja ett nytt liv med ett barn. Jag ville hem till Yohio, jag vill berätta för honom att jag inte längre kan behålla barnet, det blir för svårt. Jag gick en bit bort till busshållplatsen och väntade på nästa buss som skulle komma om tio minuter, regnet öste ner och det tog inte lång tid för ens mitt hår inte längre var tort. Dom tio minuterna gick fort, fortare än jag hade förväntat mig och nu var bussen här, jag klev på och satte mig längst bak, en sån här sen torsdags kväll var bussen nästan tom, bortsett från några killar som satt några sätten framför mig. Ena killen kollade bak på mig och gav mig ett litet sött leende, jag blev lite generad och kollade bort lite. ”Hej!” killen reste sig upp och gick bak till mig, han tog en plats bredvid mig, ”Hej…” jag var inte van vid att prata med killar. ”Vad gör en tjej som du ute nu?” frågade han mig och jag kunde känna en stinkande alkohol lukt från hans mun, ”Eh, jag ska hem till min pojkvän” blev mitt svar, killen kollade ännu en gång på mig fast denna gång såg han missnöjd ut. ”Tror du han har något emot detta?” frågade han mig och tog tag i min hand, ”Ja…” sa jag tyst och ryckte tillbaka min hand. Killen mumlade något för sig själv och gick sedan fram till sina kompisar igen, mina tankar yrade runt i huvudet, vad var de för fel på honom egentligen. ”Haha, fail!” skrattade en av hans kompisar, ”Det är ju inte mitt fel att det där mongot inte vill släppa loss lite” skrattade killen tillbaka till sin kompis. Jag ignorerade dom bara. Bussen var äntligen framme vid min hållplats, jag reste mig upp och slängde min väska över min ena axel, jag praktiskt taget sprang fram, en av killarna höll ut sitt ben, jag sprang fram men hindrades av detta ben, jag föll mot golvet, mitt huvud var det som slog i först. Jag ville inte ligga kvar där och verka hjälplös så jag reste mig motvilligt upp och gick den sista biten som var kvar, killarna satt kvar och skrattade samtidigt som dom klappade varandras händer. Jag kom äntligen av bussen, nu var det bara ett par hundra meter kvar till Yohios hus. Jag kom fram till ytterdörren och tog ett djupt andetag. *knack knack*, nu var det bara att vänta på att någon skulle öppna. Jag hörde snabba fotsteg som kom närmare dörren. ”Hej!” sa Yohio lättat och gav mig en kram, ”Hej…eh, vad är det?” Frågade jag med tanke på att Yohio verkade ha varit orolig för mig, ”Du svarade aldrig i din mobil så jag tänkte om något hade hänt dig…eller barnet” avslutade han tyst. ”Nej…aså min mobil ligger hemme, uppe i mitt rum.” sa jag och släppte hans hårda kram. ”Vad är det?” frågade han oroat när han fick se ett litet jack i mitt huvud, ”Va..åh, eh…det var bara en liten olycka” sa jag hastigt för att inget skulle låta misstänksamt. ”Åh…vad gör du här då? Har du berättat?” frågade Yohio mig, ”Eh…jo, på tal det…jag tycker vi ska adoptera bort barnet…” sa jag tyst och fällde en ynka tår.